Korset, Kyrkans kännetecken

I en av sina många skrifter räknar reformatorn Luther upp sju kännetecken på den sanna kyrkan. I striderna med den romerska påvekyrkan och i det kölvatten som reformationen gav upphov till föddes ju även de protestanitiska kyrkorna. Har den sanna Kyrkan några kännetecken? Den som trosbekännelsen definierar som ”de heligas gemenskap”?

Luther nämner sju sådana kännetecken. Ordet, dopet, nattvarden, prästämbetet, bönen, löse- och bindenycklarna samt korset. Det som jag vill lyfta fram här är korset.

Med korset menade Luther inte att en sann kyrka kan finnas där ett synligt kors finns. Eller att en sann kristen kännetecknas av att han eller hon bär ett korssmycke på sin hals. Luther syftade på Jesu ord:

Om någon vill följa mig
ska han förneka sig själv
och ta sitt kors på sig och följa mig.
Den som vill bevara sitt liv ska mista det,
en den som mister
sitt liv för min skull,
han ska vinna det.
 
Matt 16:24-25 

En kristen som tar sin efterföljelse på allvar, råkar förr eller senare ut för något slag av förföljelse. Korset innebär alltså inte sjukdomar eller något motsvarande. Korset är något som en kristen frivilligt tar på sig i sin vandring med Jesus. Om en kristen undviker att bära det kors som möter honom, blir han en kristen som försöker bevara sitt liv, dvs en kristen som inte går in i det som Jesus kallar honom till. Jesus själv led, och hans efterföljare kommer på samma sätt att lida i denna värld.

Med andra ord menas att den kyrka som förföljs är en riktig kyrka. Den Kyrka som får applåder av denna världens makthavare löper risken att upphöra vara en riktig Kyrka.

Att Luther hade med korset som ett kännetecken på Kyrkan är överraskande för oss. De andra sex tecknena är mer logiska. För oss i västvärden är det här något som verkligen utmanar oss i vår förståelse av att vara Kyrka.
Vi har vant oss i Finland att det världsliga regementet, dvs staten ser positivt på oss i Kyrkan. Staten har ju i hundratals år bestått i stort sett av samma människor som finns i Kyrkan. Vi kristna ser förföljelse mera som ett undantag än som ett livsvillkor för Kyrkan. Men på andra håll i vår värld har kyrkorna länge varit tvungna att brottas med frågan om att att ta korset.

Men allt efter hand som utskrivningarna har blivit vanligare har sekulariseringen tilltagit. Statsmakten har medvetet börjat fjärma sig från Kyrkan. Kyrkans inflytande i skolorna marginaliseras, staten och människorna i vårt land försöker mer och mer påverka hur Kyrkan ska se på äktenskap, utlevd homosexualitet, abort m.m. I dag  kommer Jesu ord och maning till oss med förnyad aktualitet. Vill vi ta upp vårt kors och bära det?

Jag har de senaste åren med stor behållning läst böcker skrivna att den rumänske lutherske prästen Rickard Wurmbrand och tysken Dietrich Boenhoeffer. Den sistnämnde dödades av nazisterna i krigets slutskede, den förstnämnde tillbringade 14 år i fängelse för sin tro i det kommunistiska Rumänien efter andra väldskriget.
Båda är exempel på inspirerande kristna ledare som bar sitt kors. Det verkar som om korset har en renande effekt på de kristna. Kyrkorna renas från värdslighet när den förföljs. De troende inspireras att följa sina ledare som förföljs och även de vara frimodiga och ta upp sitt kors.

Korset på Bibel.