Balans i livet

Den senaste tiden har för oss varit en händelserik tid på många sätt. Corona har ställt till en hel del vad det gäller fritid och arbete. Vi har ett barn som gått från ett gulligt litet knyte (som var kvar där man lämnade det) till en nyfiken liten gosse som är överallt hela tiden. Samtidigt har vi blivit husägare – något som vi båda upplever som ett stort steg i våra liv. Huset är ett modell äldre tegelhus med allt vad det innebär.

Mycket hade blivit gjort på huset innan vi köpte det. Samtidigt insåg jag ganska snabbt att det alltid finns något att göra på ett gammalt hus. Min pedantiska sida gjorde sig påmind. Många saker skulle fixas. Helst perfekt och så fort som möjligt så att jag kunde få tid till annat sen. Problemet var bara att det fanns ingen ände på projekten. ”Tid till annat sen” var en dröm långt ute i periferin, långt borta från verkligheten. Jag jobbade sju dagar i veckan med att renovera utöver det att jag också hade ett jobb att sköta. Vi hade förvisso en deadline att passa eftersom vi bodde på hyra, så det fanns förstås en god anledning till att vara flitig med renoveringarna.

Vi flyttade in och jag hoppades att jag skulle lugna ner mig i min renoveringsiver, men det var enklare tänkt än gjort. Drivkraften var perfektionism och glädjen i allt jag företog mig började småningom tryta. Det var dags att sätta punkt för den intensiva perioden och återgå till något mer balanserat. Att återgå till ett lugnare livstempo visade sig vara utmanande.

Jag har ofta reflekterat kring förhållandet arbete/vila. Tankarna har ofta gått till skapelseberättelsen och den livsrytm den vittnar om. Gud skapade världen på sex dagar, den sjunde vilade han på. Det är Gud som har satt villkoren för hur livet på jorden ska fungera. Det går tillfälligt att bryta denna rytm, men i längden leder det till att man skadar sig själv.

I kristet språkbruk brukar vi prata om att ”helga vilodagen”. Detta är en befallning som vi finner i Guds tio bud. Jag tror att en av vår tids stora problem är bristen på vila. Vi förväntar oss att det är något som ska fungera av sig själv. ”Man vilar då man känner sig trött” tänker säkert många. En insikt jag har gjort den senaste tiden är att vila är något man får kämpa för. Det kommer inte av sig själv. Förr i tiden var det kanske lite enklare då vilodagen fanns ”inbyggd” i samhället. I dag har vi ett samhälle som inte sover, och om man själv inte kämpar för att hålla en vilodag i veckan sugs man själv in i samhällets ”gråa sjudagarsvecka” där alla dagar blir likadana. Resultatet blir brist på glädje, trötthet och känslan av att vara inne i ett ekorrhjul.

Jag vill uppmuntra dig som läser detta att helga vilodagen. Det är en utmaning, speciellt om man inte är van. Låt dig inte drivas av effektivitetsideal, karriär eller ekonomiska ideal på bekostnad av din vila. I Bibelns värld är vilodagen den första dagen i veckan. Den är festen som sätter sin prägel på de arbetsdagar som ska komma, inte de som varit. Man vilar för att arbeta, inte tvärtom. Min egen erfarenhet är att vilodagen helgar de andra dagarna om man är beredd att hålla den. Den ger en glädje och balans i livet. Bevara den – och den kommer att bevara dig.

 

En öppen bok ligger på ett bord. I boken ligger ett lönnlöv i höstens färger och bakom boken en kopp med kaffe.