Rosa tulpaner målade med vattenfärg.

En tanke om nuet

Vi har nyligen fått tillökning i familjen. Livet har nu satt i en ännu högre växel med två småttingar i huset. Många saker man hade tid till förr, får nu ge vika för blöjbyten, matlagning och ett ständigt begär efter uppmärksamhet. Jag har en känsla av att det egentligen inte är tiden som blivit mindre. Den har snarare blivit mer intensiv. Mer fylld av liv. Liv som både ger och tar. Liv som gör att många saker man egentligen skulle vilja göra lämnas åt sitt öde. Jag vill dela med mig av en tanke som lämnat hos mig från en bok jag läste.

Gud vill möta oss i nuet.  Att möta Gud förutsätter att vi själva är närvarande i nuet.  Som vuxna har vi en tendens att ofta leva i det förgångna eller i framtiden. Vi är inte närvarande i nuet utan frånvarande i våra tankar. Detta dränerar oss i längden på energi och gör oss okänsliga för Guds närvaro och ledning. Gud är alltid närvarande. Så kunde också Augustinus konstatera vid en tillbakablick på sitt liv: Du var alltid hos mig. Det var jag som inte var hos dig.

Om man lever i det förgångna tenderar man att antingen älta eller idealisera det som varit. Man kan plågas av minnen om allt det som gått fel i ens liv (synd, egoism, trasiga relationer osv.). Man anklagar sig själv för allt det som hänt och hamnar in i en ond cirkel av självanklagelse eller så projicerar man felen på sin omgivning och känner sig bitter över den.  Andra sidan är att man drömmer sig tillbaka till någon del av sitt eget liv som man minns som den goda tiden (oftast ens egen ungdom, tror jag).  Man lever i drömmar som man gärna skulle vilja återskapa i nuet. Uttryck som ”De va bättre förr” ligger nära till hands. Man låser sig själv vid hur allt borde vara. Allt borde vara som förr.

Att leva i framtiden kan också vara en källa till antingen oro eller dröm.  Man känner ångest och oro för en framtid som ser mörk ut. Man oroar sig för allt som kan hända. Eller så lever man i en dröm där man fantiserar om sin egen karriär, ekonomiska vinster och status. Sitt eget självförverkligande.

Varken det förgångna eller framtiden ligger i vår makt. Vi kan varken påverka eller återskapa det. Det förgångna tillhör Guds barmhärtighet. Gud får förbarma sig över det som varit och skapa något gott ur det (det ligger i hans makt att göra så). Framtiden ligger heller inte i vår makt (fast många tror det). Det är Gud som har makten. Han står för resultatet. En bild från Första Korintierbrevet 3: Paulus planterade, Apollos vattnade och Gud gav växten. Paulus och Apollos gjorde det som de var kallade till i nuet. Gud stod för resultatet (=växten). Vår uppgift är inte att försöka härska över det som varit, är eller kommer. Vår uppgift är att låta oss bli ledda av Gud i nuet.

Jesus uppmanar oss att bli som barnen (Matt. 18:1–5). Ett kännetecken för barn är just att de lever i nuet. De ältar inte det som varit. De lever inte i drömmar om framtiden. De är i nuet.

Detta betyder inte att självrannsakan eller drömmar är något dåligt. Tvärtom är de nyttiga och fyller sin funktion. Men det är stor skillnad mellan det tillfälliga och permanenta. Att leva i det förgångna eller framtiden är ett tillstånd där man låser sig själv. Att leva i nuet är att vara öppen för Guds möjligheter.

 

Rosa tulpaner målade med vattenfärg.