Jämlikhet

Jämlikhet är ett positivt ord. Jämlikhet är ett populärt ord. Många använder det. Det har ofta också en parhäst som heter rättigheter. Det ligger i tiden att värna om människors lika värde och deras rättigheter. Många vill använda ordet just för att det är positivt laddat. Man mår bra av att använda det, man hänger med sin egen tid och känner att man är en god människa som bryr sig. Vid sidan om Corona och klimatuppvärmningen är det antagligen frågor om jämlikhet som får störst publicitet i nyhetsflöde och sociala medier. Detta i en variation av kontexter där jämlikheten tar sig eller förväntas ta sig olika uttryck. Ofta har jag upplevelsen av att jämlikheten visar sig från sin sämre sida: missunnsamheten. En missunnsamhet som ser rött så fort någon eller något har en mer framträdande eller gynnsam plats än andra.

Dorothy Sayers (1893–1957) skrev i sin bok ”Skaparens hemlighet” att jämlikhet och frihet är varandras motsatser. Detta förstod jag inte riktigt först. Men nu tror jag att jag förstår: Världen är i grund och botten orättvis. Jämlikhet förutsätter att myndigheterna griper in och jämnar ut de klyftor och orättvisor som finns. Detta sker alltid genom lagstiftning och skatter, vilket i längden är inskränkning av frihet. Omvänt sagt så förutsätter frihet en orättvis värld. En värld där en del människor har det bättre ställt än andra. Politikens ständiga dilemma är hur man ska orientera sig mellan dessa två poler. Den ena gynnar orättvisan i världen, den andra inskränker friheten, som är förutsättningen för att världen ska fungera.

Jag tror att vi lever i en värld där många av oss styrs av olika ideal. Man drivs av ett ideal om hur det perfekta samhället (eller församlingen?) borde se ut. Idealet tilltalar samvetet och driver människan till aktivism och avståndstagande. Idealet skapar en värld av klyftor och meningsmotståndare. En värld där man förutsätts att kräva sina rättigheter, armbåga sig fram, stå på sig och kanske framför allt: ha de rätta åsikterna.

I motsats till detta står Guds rike. Gud är kärlek (1 Joh. 4:16). Guds rike är ett kärlekens rike som genomsyrar världen. Kärlekens väsen är att ge. Själva treenighetens väsen är givande. Fadern ger sig själv till Sonen och Sonen till Fadern. Den helige Ande omsluter allt som ett kärlekens band. Detta givande utmynnar i liv. Detta liv ger sitt liv för oss i Jesus på korset.

Där Guds rike får råda är givandet normen. Den egna glädjen är andras glädje. Det är en glädje i Kristus där man finns till för andra. Där Guds rike får råda blir jämlikhet och rättvisa en frukt. Inte ett ideal. Viljan att ge av sig själv och sitt överflöd (ja, till och med i sin fattigdom, Luk. 21:1-4) skapar en bättre värld runt omkring oss. Det var en sådan glädje i Herren som gjorde de första kristna omtyckta av folket (Apg. 2:42-47). Det var en sådan glädje som fick kristna att ge av sig själva och lindra nöden i sin omgivning. Det var en sådan glädje i Kristus som fick dem att förändra ett helt samhälle, en hel värld.

Att kräva rättigheter och stå på sig är främmande för kärleken. Guds rike kan inte reduceras till ett politiskt ideal för jämlikhet eller världsförbättring. Ge akt på dig själv så att din egen iver för jämlikhet (om du har en sådan) inte är ett uttryck för missunnsamhet. Missunnsamhet över att andra har det bättre ställt än dig. Reducera inte ditt eget människovärde till en fråga om pengar eller arbete. Du är mer värd än aldrig så många euro och cent (Luk. 12:6–7). Ditt värde ligger i att du är skapad till Guds avbild. Du är älskad, dyrbar och värdefull. Ge, och du skall se att det är vägen till glädje och frid redan nu och här. Ge, och du skall se att det är vägen till en bättre värld. Guds rike är kärlekens, givandets rike. Låt det forma världen.