Katarine gravgård

Allt sedan medeltiden kvarlevde mångenstädes uppfattningen, att de döda, som bisattes inom kyrkomurarna, hade en tryggare lägerstad i väntan på uppståndelsen än de, som begravdes på kyrkogården.

Att man på detta sätt tillade själva kyrkorummet en väsentlig betydelse för den bortgångens frid i graven, synes av medeltida lagbud, som bestämma att bygdens ansenligare män borde begravas under takdroppet från kyrktaket. Denna plats var sålunda den heligaste näst lägerställena inom kyrkans murar, som i främsta rummet voro förbehållna prästerna.

I Gamlakarleby följde man seden att begrava de döda dels inne i kyrkan, dels på kyrkogården. Gravplatserna inne i kyrkan voro dyrast, och därför blev det endast de förmögnare borgarna, som kunde inlösa dem och underhålla gravkamrarna, som åtminstone till en del murades av sten.

Då pesten under hösten och vintern 1710–1711 härjade i vårt land, förbjöd överheten den gamla seden att liken begravdes inne i kyrkorna. I städerna skulle de föras utom tullarna och nedgrävas djupt under jorden.

Pestkyrkogård på Skrammelbacken

I Gamlakarleby lydde man påbudet och utvalde en begravningsplats på Skrammelbacken strax utanför Fä- eller Kvarnporten. Platsen in vigdes för sitt ändamål och blev kringgärdad med en stenmur. Ännu i mitten av århundradet kallades stället Pestkyrkogården.

Begravningarna skedde efter pestens upphörande som förr dels inne i kyrkan, dels på den vattensjuka gravgården kring kyrkan.

Med tiden började man känna den gamla ordningen besvärande, och därför beslöt kyrkorådet på våren 1767, att alla lik från ”illa försedde” gravar både inne i och utanför kyrkan skulle flyttas till gravplatsen utanför staden. Tills vidare fortgingo dock begravningarna både i kyrkan och på kyrkogården.

År 1772 hotades landet på nytt av en pestbölja, och regeringen utsåg general Ehrensvärd att genomföra skyddsåtgärder. Han upprepade förbudet mot begravningar i kyrkorna och man beslöt att alla lik, som hade begravats i kyrkan sedan hösten, skulle flyttas till gravgården på Skrammelbacken. Man utstakade här en jämn fyrkant av 15 famnars bredd och 28 famnars längd.

Då det fanns ymnig tillgång till sten på backen, uppförde man en ordentlig stenmur kring platsen. Murers höjd blev 10 kvarter eller 1,5 meter. Muren blev färdig försommaren 1779.

Även förmögna borgares familjegravar

Kyrkorådet önskade för sin del helt avskaffa begravningarna inne i staden, men ville inte gå bryskt tillväga. En murad grav i kyrkan hade tidigare ansetts äga också ett betydligt ekonomiskt värde. Flere förmögna borgare lät uppmura familjegravar på Skrammelbacken.

Anders Chydenius uppgjorde ett förslag om gravbyggnadernas placering längs kyrkogårdens yttergränser och deras storlek i skyfte att nå stösta möjliga likformighet. Rådman Johan Rahms grav borde tagas till modell. Förslaget gillades och blev sålunda normgivande för platsens utformning.

Likflyttning från gemensam gravkammare till grävda gravar

Då också begravningarna på kyrkogården inne i staden inskränktes allt mera, byggdes på Skrammelbacken en stor gemensam grav för dem som inte hade egna gravkamrar. Denna välmenande plan ledde till ett gravskick, som för nutida människör verkar upprörande.

Kyrkorådsprotokollet förklarar nämligen att de i den gemensamma graven nedsatta liken ”en eller tvenne gånger om året skulle på kyrkans bekostnad uttagas och i en på samma kyrkogård uppkastad grav nedsättas på ett sådant rum, att de sedermera aldrig därifrån bleve upptagne eller rubbade”.

Nu förbjöd man all begravning på kyrkogården i staden utom vid svårt menföre höst och vår, då den nya kyrkogården var otillgänglig. Kyrkogården erhöll senare namnet Katarina.

Bruket att nedlägga liken i murade ”vintergravar” och sedan flytta de mer eller mindre förmultnade kropparna till grävda gravar eller benhus har varit vanlig i alla socknar i Karleby- och Pedersörebygden. Arbetet med likflyttningen har kallats att stofta.

På landsbygden ha sockenmännen uppbådats efter byalag att utföra den makabra plikten, men i städerna har man legt arbetskraft därför. I Gamlakarleby ansåg man anordningen med den gemensamma graven så mönstergill, att Chydenius i protokollet nedskriver: ”och befans det numera lik några sandgropar, utan borde kyrkans grav nyttjas för alla, som ej äga egna gravar”.

Således en ordning, som vi anser pietetsfull, förbjudes uttryckligen.